CATALOGUE TEXTS
LIVRUSTKAMMAREN UR ETT AKUSTISKT PERSPEKTIV
Johan Hallsten, baryton
Sune Mattias Emanuelsson, kompositör
Hur får man en plats att berätta sina historier med musik?
Vi har med sång och elektronik skapat ett stycke musik med utgångspunkt från Livrustkammarens akustik. Stycket har således rummens efterklang som musikalisk grund. Och eftersom ljudupptagningarna gjorts endast av efterklanger, består musiken av rummens sång, snarare än vår.
Text: Johan Hallsten & Sune Mattias Emanuelsson, Stockholm
Ljud sänds ut från en ljudkälla och når mottagaren i form av direktljud och reflekterat ljud. Direktljudet är identiskt med det musikern sänder ut, det reflekterade ljudet tillför lokalens prägel och består av ljud som studsat en eller flera gånger mot lokalens ytor.
I en dämpad lokal eller utomhus blir det endast svaga reflexer som snabbt dör ut, i en ljudhård lokal blir reflexerna starka och dör ut långsamt, vi får en hörbar efterklang. Efterklang upplevs därmed ofta i t ex katedraler eller badrum.
Efterklangens utdöende bestämdes empiriskt som 0,16*V/Sa av den amerikanske akustikern W.C. Sabine. V i formeln är rummets volym, och Sa är den totala ytan av ljudabsorberande material. Sabine´s storhet manifesteras också i hans stora konserthusprojekt, den för klassisk musik fenomenala Boston Symphony Hall.
I ett musikstycke upplever lyssnaren oftast både direktljud och reflekterat ljud från "tidigare" direktljud. Intrycket av denna blandning uppfattas som lokalens akustik. Musikern påverkas av lokalens akustik på det ställe där musiken framför, s k "respons". Sångare har oftast ett behov av respons med starka ljudreflexer, annars kan lokalens akustik upplevas som "torr".
Text: Johan de Sousa Mestre, Göteborg
FRAMTIDA HÖGVAKT
Mattias Hartwig, f.d. kavallerist
Jonas Knutsson, musiker
i samarbete med Stockholms Musikkår Tre Kronor
Alltsedan 1523 har det funnits högvakt vid Stockholms slott. Dess syfte har varit att vara skydda kungafamiljen. Mellan åren 1697 och 1754, då det nuvarande slottet byggdes, fanns högvakten därför vid Wrangelska palatset på Riddarholmen där kungafamiljen vistades under denna period.
Fram till mitten av 1800-talet utgjordes högvakten av 100-200 man ur gardesförbanden, vilka också svarade för ordningshållning och brandförsvar i Stockholm. Efterhand som dessa uppgifter togs över av bl.a. ordningspolis, minskade högvaktens storlek till kring 50 man.
Från mitten av 1800-talet började också andra förband ur Stockholms garnison bestrida högvakt. Efterhand har uttagningen breddats och omfattar idag alla värnpliktskategorier ur ett stort antal enheter från såväl armén, marinen, flygvapnet och hemvärnet.
Högvakten ingår som en viktig del i säkerhetssystemet vid bevakningen av de två skyddsobjekten Stockholms och Drottningholms slott. Genom sin ständiga beredskap och utrustning spelar den också roll som militär beredskapsstyrka i centrala Stockholm. Högvakten fungerar även som honnörsvakt vid vissa tillfällen; statsbesök och andra statsceremonier t.ex. Idag är högvakten en av Stockholms största turistattraktioner. I samband med högvaktsavlösningarna kan man under en stor del av året också se försvarets olika musikkårer deltaga.
Högvakten är ett av vårt lands stora kulturarv, vilket har stått tämligen oförändrat genom historien. Soldaternas exercis är samma som har använts under långa tider. Så också den marschmusik som spelas vid högvakterna.
Hur kommer då högvakten att se ut i framtiden? Vilka uniformer kommer soldaterna att bära? Hur kommer marschmusiken att låta?
Jag är fullt förvissad om att högvakten kommer att finnas kvar i framtiden. Exercisen kommer att vara i stort sett densamma som idag och soldaterna kommer att varva sina moderna uniformer med uniformer av äldre modell, precis som idag. Dessa två faktorer tror jag är tämligen svårpåverkade.
Men - är det någonting som kommer att ha förändrats så torde det vara marschmusiken.
För att få en aning om hur denna musik kan tänkas bli, bjöd jag in saxofonisten Jonas Knutsson för att ge sin version av denna. Jonas är främst känd som jazzmusiker men är också kompositör och har arbetat med en del av vår folkmusikskatt och baserat nyare tongångar på denna. Traditionella musikstycken har moderniserats men ändå behållit sin kärna.
Samma önskade jag skulle ske i detta projekt: Med utgångspunkt i dagens marscher, försöka ge en bild av hur framtidens marsch skulle kunna låta.
Förhoppningsvis kommer vi att höra denna marsch spelas vid framtida högvakter.
Text: Mattias Hartwig, Umeå
OM VAPEN OCH KRIGETS IDEOLOGIER
Bjarne Hjelde, psykiatriker och artist
I anledning Livrustkammarens 375 års jubileum presenterer utstællningen Min skattkammare en kavalkad om vapen och om de mentaliteter och verdesyn som alltid ligger bakom kriget. Her finns et otall intressante frågor;
Hva har industrielle och vapentekniske framskritt betydd for utveklandet av kriget ? Hva har det inneburit å være en god ærofull krigare upp gjennom olika historiske perioder och innanfør olika kulturer ? Er kriget en fortsettning av politikk, men med andre midler ? Kan kriget være en sjælvstendig kulturell livsform eller kan det være et uttrykk for religiøse nødvendigheter eller ambisjoner ? Gjennom ett foredrag presenterast en kronologisk kavalkad som søker å gje nåra svar på slike frågor, från primitive stenaldersamfunn och fram til nåtiden.
I hovedsak står Europa i fokus, men utveklingen har setts i samband med forrutsetnadene från de eldste jordbrukssamfunn, den greske och romerske antikken och even från de urgamle steppnomadernas krigstenkande. Even talande eksempel frå Kina och Japan berørs. Foredraget har derfor inte enbart vapenhistorisk intresse, men rør seg mycket om sentrale frågor innenfor felt som idehistorie och filosofi.
Text: Bjarne Hjelde, Oslo
I’M THE KING!
Janna Holmstedt, konstnär
James Bond har sina bilar. Det som gör dem så fantastiska är att de innehåller just precis det man i varje stund kan tänkas behöva. Fantasin direktöversätts till teknologi, endast den kan motsvara våra vildaste actiondrömmar. Detta gör också Bonds alla fordon till förbrukningsvaror. En ny bil för varje nytt uppdrag, en förbrukad fantasi ersätts med en ny.
När Gustaf III var barn beställde hans lärare Carl Gustav Tessin en vagn åt honom. Den skulle spännas för av två getter. Jag vet inte om den lille kronprinsen fick tillfälle att använda sin vagn, för hans mor Lovisa Ulrika ställde höga krav på hans uppfostran. Gustaf fick inte leka, inte ens med sina yngre syskon och han skulle tidigt vara med i de vuxnas hovliv, delta i baler och konversera på franska. Så vad var egentligen syftet med en sådan present? Skulle barnet leka eller leka vuxen? Om vagnen användes så var det säkert en bedårande syn att se det lilla ekipaget i slottsparken med kusk och allt (vi vill gärna tänka oss barn som bedårande).
Vagnhallen på gården där jag växte upp var inte så stor. I själva verket fanns det flera stycken, en för varje uppgång. Det var trångt och rörigt och det grälades ständigt över om verkligen vagnar som inte användes skulle få lov att stå där och om utrymmet egentligen var reserverat för fyrhjulingar eller tvåhjulingar. Vagnhallen kallades för både barnvagnsrum och cykelrum men skylten på dörren var borta så det var svårt att säga vem som hade rätt.
Jag lekte häst med min cykel. De större flickorna hade snyggare hästar med både svans och tyglar, de red i lätt trav runt, runt på gården. Jag vågade inte riktigt låtsas häst på samma utstuderade sätt, utan galopperade mest iväg i mitt eget lilla äventyr som inte syntes utanpå.
Text: Janna Holmstedt, Umeå
OM DÅ VORE NU
Nina Kristoffersson, airbrushartist
Fick för ett tag sedan frågan om var det gudomliga visar sig i dagens samhälle. Dristade mig då till följande svar, om mitt minne nu löper friktionsfritt, att det ligger arkiverat i det lilla ofta automatfotograferade porträtt som så många av oss gömt i något fack i börsen eller almanackan eller handväskan. Det kan vara porträtt på oss själva, men oftast är det ett porträtt på någon anhörig, närstående eller en kärlek man bara inte kan leva utan.
Ett porträtt av frånvaron kanske någon säger eller ett porträtt av vår ensamhet och kanske är det inte längre viktigt att vi känner personen som porträtteras. Kanske ligger det viktiga i att ”vi känner igen något” för att nu tala med Aristoteles, ett något som gör att världen inte är förlorad för oss, ett något som förvandlar oss till delar i en stundtals obegriplig och oöverskådlig helhet – utom i ögonblicken med porträttet.
Porträtt av det välkända men samtidigt obekanta bars ofta i något klädesgömsle av den medeltida resenären som en påminnelse om att allt nog kommer att ordna sig. Världen är trots allt det bästa av ställen att leva i. Var då dessa resealtaren mera gudomliga än dagens oftast automatkopierade porträtt? Kunde vi känna igen mera av världen i dessa porträtt av personer vi aldrig mött men ändå delade verklighet med? Är den formaliserade porträtt-klichén ett lysande påhitt för att globalisera människan och göra henne hemmastadd i vilken kultur som helst?
Av Nina Kristofferssons hand har jag bara sett ett par reproducerade bilder. Några sprutmålade barnporträtt med inlånade indianfjädrar på en lastbilshytt. Porträtten står förmodligen närmare chauffören än lasten. Och ändå ingår de i lasten, men bara under resan. När lasten väl lossats följer barnporträtten med tillbaka. Som ett slags reklam för, och påminnelse om, att individen ännu existerar någonstans långt därinne i den sprutmålade klichéns värld. Vi känner igen tekniken, sprutmålningen, från otaliga bilar men vi känner inte de porträtterade. Offentliga och privata på en och samma gång. Det personliga låter sig inte fångas av våra blickar. Även i de gamla kunga- och fursteporträtten – trots insignieskörden de ofta uppvisade på den tidens hästdragna vagnar – förblev personerna hemliga och oåtkomliga för oss. Men, säger någon klok ännu ej avporträtterad människa: ”Då, på den tiden bar personen ingen mening, endast symbolen.” Vila i den meningen ett tag. Vad innebär den? Att i de porträtt där personen dragit sig tillbaka, i dessa är bara makten synlig? Vad är det då för slags ”makt” som Nina Kristoffersson porträtterar? Ser den makten annorlunda ut även om den delvis lånat sin form, och sin plats på fordon och som trots det så finns det personer som målar porträtt, av okända högheter och välkända (i familjen) ansikten.
Mig berörde i vart fall Nina Kristofferssons mobila bildvärld. Berörde är nog fel ord om eftertanke tillåts, snarare förflyttade de mig genom tider av händelser – alltså inte tiden som en abstraktion – utan tiden som handling. Kanske för att jag skruvat så mycket i bilar och kanske för att bilen som bostad för människans kropp är ovanligt bekväm och snabb. Tolv cylindrar med dubbelturboaggregat kombinerad med en zf-låda anbefalles gärna till den tvivlande. Vridmoment på sjuhundra newtonmeter eller mer kan få vem som helst att tro att människan är skapelsens krona. Eller: var det den insikten som redan för mer än fyrahundra år sedan fick Urban VIII att tapetsera Rom med bilder av feta och välmående bin – som framkallade de inte endast honungen utan även åto av den?
Själv har jag för länge sedan övergivit porträttet av människan av människan. Vad återstår då, i den tiden, av den Andre, av jämförelsen, vilka måttstockar och mätverktyg blir kvar när de inte längre tillverkas av människan?
Målat bilder har människan alltid gjort. Så vitt vi vet och så länge vi kan minnas. Men vårt minne är kort, knappast längre än oss själva, eftersom vi litar till porträttet och människans egen historieskrivning.
Text: Roland Spolander, Umeå
SVERIGES FÖRSTA SLOTTSVIN
Lauri Pappinen, vinproducent
Vin för alla att sola sig i
Passar inte åsynen av en flaska med ett gammalt slott på snarare in i en mystikens miljö, med spindelvävsomslutna buteljer, än som inslag i vårt samtida vindrickande? Uppenbarligen inte. Vi väljer än idag, och tycker inte att det är ett dugg mossigt, att handla flaskor vars etiketter pryds av slott! Kan det ha att göra med en eventuell saknad av en svunnen tid med kunglig status och fläkt á la Pirates of the Caribbean? Vår längtan efter tillfälliga strapatser som prinsessor och prinsar i vardagen kanske bidrar till våra stressade val när vi står där på Systembolaget med nummerlapparna i högsta hugg. Att välja ett slottsvin ligger nära till hands.
När ett vin är slottstappat menas det att det är buteljerat med producentens egen stämplade kork på framställningsplatsen, dock inte nödvändigtvis ens i närheten av ett slott. Att slottstappa vin var i begynnelsen ett eget initiativ från de främsta vinodlarna och handlarna i Bordeaux. De började med seden som en kvalitetsgaranti och ett bevis på autenticiteten. Trots att det kostar mer att skeppa vin i butelj än på fat är det fler och fler som tar till samma grepp. Här spelar vinsnobbism en stor roll. Om en exportör kan presentera sina viner som slottstappade, hoppas han att den glans som omger de exklusiva slottstappade vinerna från Bordeaux, ska kunna falla på hans egna produkter. Liknande aspekter kan finnas på slottsvin. Slottsvinets skimmer ger oss möjligen en känsla av att vi som konsumenter tar plats inom en ”finare” kontext.
Oavsett om det är tillverkat i slott eller koja är vi övertygade om att det vin som i våra ögon glimmar lite extra, även reflekteras på oss. Autenticitet som kvalitetsbegrepp får ge vika för den bild vi skapar av oss själva i relation till vad vi köpt! Slottsvinets påverkan på oss kan då plötsligt liknas vid inköp av till exempel ett par schyssta underkläder från Björn Borg.
Inom utställningen Min skattkammare som presenteras på Livrustkammaren i Stockholms Slott, tillverkas Sveriges första svenskproducerade slottsvin. Det är tillverkat hos Gute Vin på Gotland, dess karaktär kommer att präglas av dom gotländska soltimmarna, jordmånen, vindarna, regnskurarna och frosttimmarna.
Lauri Pappinen är personen bakom tillverkningen. Hans grundtes är att i princip göra så lite som möjligt och låta naturen själv hantera processen. Han säger: för att göra ett gott vin så börjar arbete redan på fältet, plantera rätt med rätta vinstockar, grovjobba med stockarna i flera år och sedan hantera vinsmakandet. Vinstocken har en själ som ska finna balans och samklang med jorden och solens energi. Det är miljön som grundlägger karaktären hos ett vin.
Initiativet till detta slottsvin kommer från ett annat område – det konstnärliga. En intressant korsbefruktning har skett och nytt liv sprakar i begreppet slottsvin. Det är inte bara resultatet som är intressant utan även själva görandet eller visionen i sig. Det påvisar för oss att det är viktigt att ta sig friheten att föreslå och bjuda in till att experimentera. Låta nya kombinationer av objekt, ämnesområden eller historier prövas. Det är i den öppenheten nya saker uppstår och energi utvecklas. Eller som Po Hagström, initiativtagaren själv säger: in med leken, satsa lite, vägra bli dammig!
Vin namnges ofta efter den plats där det uppkommit. Ju bättre vinet anses, desto noggrannare redovisas dess ursprung på etiketten. De viner som anses vara dom enklaste i hierarkin kallas ”hemlösa” och är ofta en mix av olika viner. Dom har etiketter som inte förtäljer mer än något anonymt i stil med Vin rouge eller Le Bon Vin och klassificeras som bordsvin. Vad gäller slottsvin i relation till detta så verkar det te sig annorlunda. Det kallar sig SLOTTS-vin utan att för den sakens skull ha hemvist eller fysiskt ursprung i ett. Det hamnar lite överallt i klassificeringen. (Ganska befriande.)
Så oavsett om du har ett fullblod hemma i stallet, eller kommer ridande till fots med kokosnöthalvor klapprande i händerna så finns ett slottsvin för just Dig. Vi ses i Livrustkammaren!
Text: Katja Aglert, Tyresö
VAD ÄR VÄL EN BAL PÅ SLOTTET?
Pia Nordin, dans
Satu Tuomisto, film
Det var en bal på slottet i ett underbart väder
Hon fick ej gå hon hade varken skor eller kläder
Den goda fen trollade fram både häst och droska
Nu gällde det att till slottsbalen bråska
Hon var i sin klänning så fager
Ingen hade sett dess like på mången dager
Där dansade hon hela kvällen med en prins
Kanske han efter midnatt inte längre finns
Text: Centh Nordin, Ulvsåker
THE CORONATION OX
Victoria Reynolds, konstnär
My paintings of raw flesh refer to society's use and sacrifice of animals, the body and sacrifice of Christ, the Venetian art of painting flesh, Dutch vanitas, and kitchen and butcher stall scenes. They also celebrate life in the flesh and “the good life.” On the carnal to the divine, the imagery ranges from ornately framed fleshly renderings to spare, minimal slabs of lunchmeat.
For the exhibition, my painting is displayed near the coach used in the overwhelmingly opulent coronation ceremony of Lovisa Ulrika and Adolf Fredrik’s coronation in 1751. Eight dappled greys drew the coach with a new harness of blue velvet with silver braid and gold tassels. As the procession returned from the coronation ceremony, the Master of Receipts threw coronation coins to the crowds, who were regaled with wine and the traditional coronation ox, which was roasted whole and stuffed with chicken, turkeys, geese, and other animals.
Similar to the coronation coach, this ornately framed painting, entitled "Oxtail Rosettes," relates to the opulent decoration of the coach. The subject of meat itself alludes to the excess and extravagance of the ceremony. (In celebration, red and white wine spouted from a fountain for three days.) The meat also directly refers to the coronation ox. Incidentally, oxtail soup is a popular nutritious and robust meal.
Text: Victoria Reynolds, Los Angeles
KONUNGEN ÄR DÖD!
(Att försöka skapa mening i en hotfull omvärld)
Anders Rosén, läkare
Installationen ”Konungen är död!” syftar till att ur ett maktperspektiv belysa psykosen som fenomen. Attributet kung används för att symbolisera en åtråvärd maktposition.
Den som lider av en psykos delar inte längre samma verklighet som andra. Själva upplevelsen av omvärlden är förändrad. Händelser som för andra ter sig självklara och alldagliga kan för den psykotiske vara svårförståeliga, eller kanske upplevas som meningslösa. Det finns inte längre något naturligt sammanhang mellan det som sker. Oförmågan att förstå den omgivande verkligheten skapar förvirring, ångest och en känsla av utsatthet.
Ett sätt för den psykotiske att försöka hantera sin situation är att omtolka verkligheten. Händelser och samtal ges helt nya innebörder, vilka inte delas av någon annan. För en utomstående ter sig dessa vanföreställningar ofta absurda, för den psykotiske däremot är de självklara. Genom att inordna det som sker i en nyskapad tankestruktur kan omvärlden åter bli förståelig och meningsfull. Känslan av sammanhang i tillvaron blir därigenom återställd, men den psykotiske blir samtidigt ensam i sin egen värld. Resultatet blir en ofrivillig isolering.
I centrum av installationen ”Konungen är död!” står Gustav, som lider av en svår psykos. Hans tankar är färgade av hotfulla vanföreställningar vilka gör vardagen alltmer svårhanterlig. När den långsamt fortskridande sjukdomen gör det omöjligt för honom att klara sig i samhället försjunker han allt djupare in i sig själv. Maktlös inför en oförståelig och hotfull omvärld flyr han in i en skuggvärld präglad av rädslor och vanföreställningar.
I sitt inre skapar Gustav sig ett eget kungarike, där han härskar enväldigt. Som kung har han skapat sig själv en position av symbolisk makt och trygghet. Intagen på psykiatrisk klinik fortsätter Gustav att tillbringa sin mesta tid innesluten i en psykotisk föreställningsvärld. Kontrasten till den omgivande verkligheten på den psykiatriska kliniken är total.
Men det kungarike som skulle ge Gustav trygghet blir hans fängelse. Som kung i sin skuggvärld behärskas han av en ångest som inte går att dela. Försöken att via samtal nå fram till honom misslyckas. Kung Gustav är utlämnad åt sig själv i en alltmer hopplös och förtvivlad kamp. Till slut blir allt honom övermäktigt.
Det finns många fler kungar än den ensamme Gustav. Vi möter dem ständigt, ofta utan att tänka på det – fångna i sina riken av skräck och ensamhet. De återfinns inte enbart i historieböckerna utan även på psykiatriska kliniker, bland de hemlösa, i dagdrömmen, i barnens värld av lek. Där finns överallt kungar som ständigt värjer sina riken. För många är, liksom hos barnet, drömmarna och fantasierna endast en andhämtning inför det som livet kräver av oss, ett sätt att hålla det skrämmande på avstånd och utforska det under trygga former. Men för Gustav, liksom vissa andra, har fantasierna blivit till ett fängelse, det enda som återstår av ett misslyckat försök att skapa mening i en hotfull och oförståelig omvärld. Där är envåldshärskarens makt enbart en förvrängd spegelbild av själva maktlösheten, kronan på hans huvud blott en fåfäng symbol för längtan efter att kunna möta världen utan rädsla.
Text: Anders Rosén, Göteborg
MINNESANDAKT FÖR KRIGENS ALLA OFFER OCH FÖRÖVARE
Helen Stockfelt, präst
"Det är oundvikligt att förförelserna kommer, men ve den genom vilken de kommer.” Luk 17:1-3
I alla tider verkar makthavare haft rätten att skicka unga män i krig. Löften om äventyr, hjältedåd och om insatsen de skulle göra för sitt land, har skiljt sig mycket från den verklighet som väntade dem. Många kom hem som invalider, psykiska vrak eller som döda.
Många kom aldrig hem. Går man runt och tittar på gravstenar i krigsdrabbade länders kyrkogårdar, ser man hur många som aldrig ens fick begravas i sitt hemland. Och hur många som aldrig gick att identifiera.
Hos varje avliden soldat och civil fanns och finns det en sörjande familj, som inget hellre önskar än dennes liv tillbaka. Hos varje försvunnen fanns och finns det en familj som ständigt undrar och hoppas att han eller hon kanske en dag kommer tillbaka.
På varje soldats samvete vilar ett okänt antal offer. Män, kvinnor, barn vars enda brott varit att de råkade tillhöra fienden. Människor som dödats, lemlästats, kränkts, våldtagits...
Mitt bidrag till den här utställningen är att minnas alla de män; pappor, söner, bröder, fästmän, äkta män, vänner... som aldrig fick leva sitt liv hos sina nära och kära. Aldrig fick utvecklas till den person Gud skapat dem till. Män som missbrukades till att begå fruktansvärda brott. Mord och övergrepp de aldrig i sina vildaste drömmar skulle ha begått om de inte lytt order. Män vars liv slocknat, avbrutits, tynat bort, män som aldrig kan förlåta sig själva sina brott.
Vi måste minnas dem, liksom alla de människor som utsatts för krigets alla fasor, som tvingats lämna allt och fly till en okänd tillvaro.
En minnesandakt kan gå till så att man nämner de olika människorna som deltagit i, och utsatts för krig, och tänder ljus för dem. Man kan tänka på dem så, som Gud tänkt sig att deras liv och livsuppgifter skulle ha blivit. Se och be för det tomrum, varje förlorad människa lämnar efter sig. Känna sorgen över att världen i den människan förlorat något mycket viktigt.
”Kroppens lampa är ögat. Om ditt öga är ogrumlat får hela din kropp ljus, men om ditt öga är fördärvat blir det mörkt i hela din kropp. Om nu ljuset inom dig är mörker, hur djupt blir då inte mörkret.” Matt 6:22-23
Text: Helen Stockfelt, Linköping
ALTERNATIV INGENJÖRSHISTORIA
Michail Stockfelt, ingenjör
Som konstruktör arbetar man mycket mot naturlagarnas begränsningar. När man designar maskiner gäller det oftast att få till det så smått, enkelt och billigt som möjligt, och det som huvudsakligen bestämmer utseendet är kravspecifikationen samt hur material och metoder svarar mot denna.
En kåpa skall täcka något och vara styv. En axel skall överföra ett vridmoment utan att bli krokig. Ett ventilblock skall leda gas med minsta möjliga motstånd, et cetera. När man väljer utformningen så har man att rätta sig efter en mängd materialdata, fysikaliska egenskaper, kemiska egenheter, strukturella utföranden, miljöaspekter, ergonomiska och estetiska krav samt förstås kostnader. Det betyder att det ofta inte finns så många utföranden att välja på när man valt metod och material. Utrymmet för konstnärlighet och bus är litet, men det finns där. Ibland dyker det upp en variabel i en ekvation som inte blivit bestämd ännu, och som kan sättas någorlunda godtyckligt.
Tittar man till exempel på kretskort är det inte ovanligt att designern har smugit in en liten bild bland de etsade kretsarna. En svarvad kåpa kanske fick en liten buktning istället för en trist platt sida. Stansade ventilationshål i en plåt längst inne i en maskin kanske är lagda som ett leende ansikte. När det inte kostar något extra och inte stör funktionen leker konstruktörerna litet ibland.
Jag läser gärna Science Fiction. Den gamla skolans SciFi, som ofta var noveller uppbyggda runt en vetenskaplig idé. Författaren tänkte "Hur vore det om världen vore skapt så här istället?" och skrev en historia i den miljön. Tänk om alla planeterna delade en atmosfär så man kunde åka ballong till Mars redan på 1800-talet? Tänk om man snabbt kunde resa till andra stjärnor genom svarta hål?
När man lagt en sådan bok åt sidan och tittar på de ekvationer som styr utseendet på den tingest man håller på att formge är det lätt att fantisera om hur det skulle vara om variablerna vore annorlunda. Eiffeltornet hade kunnat vara mycket högre om man hade kunnat svetsa på den tiden. Hur skulle dagens stora passagerarflygplan se ut om man bara hade bambu och tyg att tillgå? Tänk om papper aldrig hade uppfunnits och folk fortfarande ristade i stenplattor? En häftapparat hade varit stor som en bil! Och hur tjocka skulle benen på den stol jag ritar på behöva vara om man gjorde dem i... ost? Miniräknaren smattrar.
Temat Svensk Historia ger utrymme för en hel del kul bus för mig som konstruktör om jag väljer att ställa upp detta "tänk om"-scenario:
Tänk om man tidigt i historien inte hade funnit järnmalm och utvecklat stålet, utan istället funnit bergolja och utvecklat plasten?
Hur skulle medeltida krig föras om man bara hade tillgång till bakelit, trä och sten?
Hur skulle musköten ha sett ut som sköt Karl XII om den var av plast och drevs med ånga?
Jag har för avsikt att illustrera detta med modeller som är konstruerade efter konstruktörkonstens alla regler, realistiska och möjligen rent av tillverkningsbara. Arbetet presenteras på en multimediakiosk.
Michail Stockfelt, Göteborg
ROYAL GIFTS
Jeffrey Vallance, konstnär
I have always had an interest in Royal Gifts. In 1979, I sent neckties to the Head of State of every country in the world. This project entitled “Cultural Ties” was an international exchange — I sent each Head of State one of my personal neckties and they sent one of theirs in return. I got over fifty responses including King Hussein of Jordan, the Shah of Iran, the King of Saudi Arabia, President Marcos of the Philippines, the Presidents Iceland, Finland, Austria and Germany, and the Governor Generals of the Bahamas and New Zealand.
In 1985, I had an audience with His Majesty King Taufa’ahau Tupou IV of Tonga (in the Royal Palace at Nuku’alofa), in which I gave His Majesty a pair of king-size Swim Fins. In 1986, I traveled to Iceland and had a meeting with the President Vigdís Finnbogadóttir. Vigdís is distinguished not only as the forth president of Iceland but as the first woman president of a democratic country. As a gift I gave her a ceramic cup with one of my scraggy dogs painted on it. In the year 2000, I visited the King of Tonga a second time and I gave him Tonga soap-on-a-rope. In 2001, I had an audience with His Holiness Pope John Paul II at the Vatican. I gave the Holy Father a serigraph art print that I produced on the island of Samoa in Polynesia. Recently in 2003, I had a meeting with the fifth and current President of Iceland Mr. Ólafur Ragnar Grímsson. I also gave Grímsson a serigraph print of a Samoan hut that I printed on hemp paper from Madagascar.
I was quite interested in an exhibition recently held at the Royal Armory in Stockholm, consisting of gifts from Heads of State throughout history to the Swedish Royal Family. In my installation at the Royal Armory, I will be showing a series of correspondences concerning gifts that I gave to King Carl Gustaf, Queen Silvia and Crown Princess Victoria. To the King and Queen, I gave a specially embroidered Royal Blue Towels. To the Crown Princess, I gave a distinctive embroidered Royal Pink Towel and Regal Velvet Pillow. I am interested in what kind of storehouse/repositories Heads of State store gifts given to them. In the United States, ex-presidents build presidential libraries where they display the “Gifts of the People.”
Text: Jeffrey Vallance, Los Angeles
VICTORIAS KRÖNINGSKRONA
Eva Wistedt, silversmed och formgivare
De tidigare kunga- och drottningkronorna är som små berättelser. De beskriver makt, rikedom, arvsrätter och besittningar. Genom ett för den tiden läsligt symbolspråk kommunicerade kronorna med dem det berörde. Erik XIV lät till exempel de tre danska leoparderna synas i emaljen på sin kröningskrona. Detta som direkt kritik riktad mot den danske kungen Fredrik II som vägrat ta bort de svenska tre kronorna från sitt riksvapen. Alldeles säkert var det då, ett effektivt sätt att föra fram sitt budskap.
Idag behöver inte kungahuset klargöra vilka de är eller vad deras makt utgörs av. Information om allt man skulle kunna tänkas behöva veta finns tillgängligt för alla och en var. Därmed kan man som formgivare idag välja att inte lägga någon vikt vid den direkta symboliken under skapandet av en ny kröningskrona. Det gör uppgiften enklare vad det kommer an på att försöka infoga en massa utsmyckning på ett smakfullt sätt, men det gör den också svårare då allting har ett uttryck. Frågan man ställer till sig själv blir förstås - Vad vill man att en kröningskrona idag ska berätta?
Mina tankar om kronans uttryck och vad den ska förmedla till betraktaren kom att stanna vid att människan Victoria är den viktiga utgångspunkten, och däri ligger det ett problem. Jag känner ju inte Victoria som person. Jag känner henne endast genom det jag ser på löpsedlarna och via enstaka tv-program, där det vi får se är den delen av hennes liv som kungahuset väljer att visa. I min brist på en vänskapsrelation till Victoria så har jag helt enkelt låtit min formgivning styras av den faktiska relation jag trots allt har till henne. Den är naturligtvis helt ytlig och bygger på de bilder jag sett av henne. Ömsom i jeans ömsom i balklänningar med matchande smycken av guld, silver och ädla stenar.
Kronprinsessan Victorias kröningskrona bärs inte mitt uppe på huvudet som de äldre kronorna, utan omgärdar huvudet strax ovanför öronhöjd. De nedåtgående bakre spetsarna håller ihop det utsläppta håret som låter sig smyckas av de fritt hängande stenarna. De främre nedåtgående spetsarna följer kindbenets konturer och avslutas med ett stenregn som rinner ner över kinden. Kronan är i mycket en traditionell sådan med lätt krökta spetsar. Dessa har dock ”tagits ur” och bildar därför bågar som tillåter kronans volym att synas. Bågarna bildar ett arkitektoniskt lekrum för formen av ett upp och nedvänt V som återkommer rättvänt i panna och nacke. Såväl metallerna silver och guld samt stenarna turmalin, ametist och bergskritstall finns att finna i Sverige.
Text: Eva Wistedt, Stora Skedvi